don´t go chasing waterfalls...

Ett tag i mitt liv jobbade jag som servitris. Förutom att det var lärorikt vad gäller människans innersta väsen och service och att bita ihop och le trots att jag vissa gånger ville hälla vinet över folks söndersprejade hår - så gick det inte för mig att "bara" vara servitrisen. Jag skulle minsann lägga näsan i blöt i hur vi kunde effektivisera stationerna, hur vi kunde förbättra vår hantering av bongar till köket ( detta var över 20 år sedan - inga ipads osv...) och satte mig och ändrade formuleringar och stevfel i menyn....ja ni fattar...jag har alltid hatat att jag inte bara kan hålla käften och veta min plats. Att jag alltid måste lägga hjärta och själ i något som inte är mitt uppdrag, och nästan uteslutande alltid har jag alltid mött motstånd. Orka liksom....

Så har det fortsatt....eller så har det alltid varit. Redan i högstadiet höll jag på. Elevrådet. Skoltidningen. Ungdomsambassadör i kommunen. För jag vet inte hur en gör något utan att engagera sig i helheten - även om just jag är en liten del av den. Insiktlöst kanske, vad vet jag?

Sedan 15 år driver jag företag i olika branscher, skepnader och med olika fokus genom åren. Men alltid samma kärna. Alltid oförmågan att vara lagom och tänka litet. Det är faktiskt inte så bra alla gånger. Många felsteg och projekt som gått käpprätt åt helvete....men nu när jag ser tillbaka kan jag se ett mönster. 

Det går alltid fel när jag viker från min idé, börjar tvivla, försöker minska ner i omfattning...det är då det blir skevt och platt. Det är då det dör, eller jag låter någon annan ta över och fortsätta. 

Ibland så börjar mina idéer inte ens leva innan de dör - för att de är för stora. För att jag väljer att inte bara se hinder; utan fokuserar på möjligheterna. Det är inte heller alltid så smart....Det bästa blir alltid när jag följer idéns grandiosa själ, men ändå bakar in verklighetens skepsis och hinder i den. För det är nämligen det största hindret jag möter oftast; människor som är magiska och briljanta, men inte så modiga. Som är trygga i den ankdamm de är i. 

Innerst inne är jag avundsjuk på dom. Jag vill också gilla mitt läge. Tryggheten. Ibland leker jag med tanken på att flytta till en liten ort, byta namn och ha ett litet café eller så. Bara leva som vem som helst, och vara nöjd och glad. Inte hålla på att förändra världen hela jävla tiden.

En gång gick det så långt att jag letade efter lokal någonstans i värmland....det slutade med att jag hade hittat en herrgård, skrivit affärsplan, budget och vision för ett barnhem/skola för barn med särskilda behov....Det går inte att rymma från ens egen hjärna liksom.

Men nu, när jag nästan är 40, har jag börjat gilla det. Även om det är svårt att tygla mig själv. Just nu jobbar jag bara på två sådana idéer och båda lever och frodas. Till våren kommer dessutom båda att lanseras. 

Kanske går det åt helvete  - vad vet jag? Det enda jag vet är att jag gillar numera att jag faktiskt försöker. Att jag inte ger upp förrän jag måste. Men framför allt älskar jag att jag aldrig har tråkigt - inte ens i en riktig shitstorm. 

Idag vågar jag välja mina kunder - det vågade jag inte förr. Jag vill inte längre jobba med vem som helst. Jag tänker bara jobba med människor och företag och organisationer jag gillar. Det är så mycket bättre. Då minskar skepsis och rädsla och modet och nyfikenheten tar plats. 

Då blir det magiskt.